a different kind of love

(Första delen av en kärlekshistoria, påbörjad 6 juni 2008)

Hon missar aldrig den där extra minuten på morgonen, när hans hårlockar står åt alla håll, ögonen knappt orkar vara öppna och hans hud är varm och mjuk. För det är då alla andra dofter blivit utsuddade av natten och det är då hon kan känna hans som bäst.

Sakta borrar hon in näsan i hans axel och drar in. Det ger henne ett lugn, fast klockan precis väckt henne med ett ryck. Han kämpar för att få upp ögonen och ger henne ett leende i ena mungipan. Det där leendet känner hon väl, men det är inte ett leende hon alltid blivit varm inombords av. Deras historia är ingen traditionell love story med kärlek vid första ögonkastet, can't-live-without-eachother-love och det lyckliga slutet. Det är faktiskt inte mycket alls som är traditionellt med den.

Det hela började med något som kan liknas vid åtrå vid första ögonkastet, de var två uttråkade själar på en fest, den kombinationen slutade med ett timlångt hångel på ett bord, centralt beläget på festen. De brydde sig inte om folk runt om utan sysselsatte sig med varandras munnar hela festen och natten igenom. Minnet av det hela är ganska suddigt och när hon vaknade upp morgonen efter kunde hon inte riktigt minnas hur hans ansikte. Men hur hans läppar kändes mot hennes, det kom hon ihåg, väldigt tydligt. Hårda och bestämda men samtidigt mjuka, hon minns det som den bästa kombinationen någonsin.

De var båda två uppe i sena tonåren, hungriga på äventyr och inte kärlek och trygghet. På något sätt kom det sig ändå så att de börja stöta på varandra av en slump, på dansgolv och hemmafester. Det var en liten stad och ryktet om att deras möten alltid slutade med att de var fastklistrade vid varandra spred sig snabbt. De möttes bara sena berusade nätter och stannade aldrig vid varandras sida länge nog för att se varandra i dagsljus. Ingen av dem var ute efter något långvarigt förhållande, de råkade bara hamna i varandras armar om nätterna. De råkade bara utnyttja varandras munnar och vara på precis samma nivå. Inga måsten, inget bundet, bara det där som är så äventyrligt spännande, att alltid mötas om nätterna när allt är lite dimmigt.

Det fortsatte så en hel del sommarnätter och hennes kompisar började undra vem han egentligen var och om dom inte skulle träffas på riktigt någon gång. Hon var skeptisk och kände sig nöjd med situationen som den var men allt eftersom att nätterna blev ljusare kom hon att minnas mer och mer av hans ansikte morgonen efter. Han började bygga bo i hennes tankar och det irriterade henne lite, kunde hon inte vara så där obundet härlig?