det jag älskar högst kommer krossa mig hårdast

(skriven på morgonen den 12 maj 2008)

Egentligen borde jag kanske dra mig undan

ta tillbaka alla känslor
krypa ihop och bygga upp ett skal som kan skydda mig
när hösten kommer och livet ändrar färg
då skulle jag nog klara mig bäst.

men när jag tittar på din profil
hör dina djupa andetag
och låter mina läppar vila mot din nakna axel
finns det ingenting här i världen som känns mer rätt och självklart
allting viskar att det är här jag är trygg
det är här jag mår bra
instinkterna säger att det är där jag ska stanna, mot din axel.

det är när du är ifrån mig som det känns svårast
när ingenting i din uppenbarelse kan övertyga mig om att det kommer bli bra
när jag ligger ensam i min säng
då hörs bara röster om hur ensam jag kommer bli när sommarens sol försvinner
hur sårad jag kommer känna mig i höstens dova ljus
och hur svårt jag kommer tycka att det är att leva vidare.

för även om jag vetat om allt det här har jag bara kastat mig rakt ut
och låtit mig känna alla de där farligt underbara känslorna
jag har fallit till rätta i din famn och noterat att det är precis så här det ska vara

hur kommer det då kännas när jag inte har det?
ingen är som du
och inget är som vi.
så hur ska jag kunna gå vidare, utan att tänka på att jag haft det rätta i min hand en gång?

jag frågar mig varför hela tiden men vet ändå svaret så klart,

därför
även om det hade gjort livet lättare utan dig sen så skulle jag aldrig kunna välja bort
något som får mig må så här bra
just nu.
(jag hoppas du känner detsamma)